carasnoveller

Senaste inläggen

Av Carachii *error* - 1 februari 2014 23:37

Hej och förlåt.
Kan inte hitta en fortsättning på min FAHKIN ASDÅLIGA NOVELLSKIT.
Det går inte.
Så nu tar den slut. Jag har faktiskt ett slut på den, som ska komma längre fram, men who cares.
NU FÅR NI FANTISERA OM VAD SOM HÄNT DEN TID JAG INTE SKRIVIT NÅT OM.
Mwuhahahaaa.

"Jag satt bredvid honom på sängen. Ingen sa något. Tystnaden blev alltmer pinsam, så jag bröt den.
- Min mor har sagt att jag ska flytta till en kille i England. Han kollade upp på mig.
- Envisas du fortfarande med att kalla henne "mor"? Frågade han, och flyttade sig så att han kunde krama mig. Jag nickade, och när jag kände hans varma kram började jag gråta. Det fanns inget vi kunde göra nu. Jag skulle aldrig få se honom mer. Antingen tänkte han samma sak, eller så läste han mina tankar, för han kysste mig lätt på nacken och viskade i mitt öra.
- Det finns en sak vi kan göra. Men då måste du offra allt som någonsin räknats som din familj. Jag nickade och han började berätta vad vi skulle göra.
     >>>Fast Forward<<<
Jag stod nu i en lägenhet. Efter bara några timmar hade jag gett upp allt utom min valp och mina mest nödvändigaste och viktigaste saker. Min valp och två väskor var vad jag hade just nu. Och Kevin, såklart.
Jag satt på en stol i det lilla köket, klappade Plu-Plu (valpen), och kollade på kökskaklet. Det var typiskt engesklt, som väntat av en lägenhet i England. Kevin kom in i köket och tog tag i den hand som jag inte klappade Plu-Plu med.
- Kom, jag måste visa dig något innan det är försent. Sa han, och drog upp mig på fötter. Jag släppte ner Plu-Plu på golvet och lät honom dra med mig ut. Jag kom på först nu att jag aldrig tog av mig skorna när jag kom hit.
Han låste dörren och började gå, höll min hand hårt och började gå.
    >>>Fast Forward<<<
Vi stod på ett fält. En liten kulle på ett fält, för att vara mer exakt. Solen sänkte sig som en guldig gloria över landskapet. Vackert.
- Varför... varför tog du mig hit? Frågade jag och försökte hålla tillbaka tårarna. Han kramade mig med ena armen.
- Du har sagt förut att du gillar solnedgångar, så... Han var tyst en stund. - Gråter du? Frågade han, men behövde antagligen inte svar. Jag tryckte mig mot honom, och han klappade mig över håret.
- Allt kommer bli bra, det är okej, gråt ut.. Viskade han till mig. Nu kramade han mig med båda armarna.
Det var då jag kände lyckan. Han hade rätt. Allt skulle bli bra nu.
Där skulle jag kunna ha tagit tillfället och dansat ut över ängen, men nej. Jag grät ännu mer. Lyckotårar."

                                                  
         THE END

Happy ever after, blablabla.
Det där sög, tack jag vet.
Nästa fanfic/novell blir antagligen om SuG eller Versailles. Idk right nau.
HEJDUUUUUUUUUUUUUUU

Av Carachii *error* - 7 december 2013 20:30

Såg hur mycket jag failade i förra kapitlet, så det vart dubbelt

                  SORRY!

Av Carachii *error* - 26 november 2013 16:48

  
. Han fortsatte sitt strykande över mitt hår, tills min mor skrek från köket.
"KIWI! KOM NER, ROBIN ÄR HÄR OCH VILL TALA MED DIG!" Sa hon, och jag ryckte till och började gå mot dörren. Kevin stannade mig med en hand.
"Du behöver väl inte gå ner,……. eller? Jag kan följa med dig!" sa han, och jag skakade på huvudet, sedan nickade jag.
"Jag måste möta honom, men du kan få följa med." sa jag, och började gå ner. Han följde efter hack i häl. Robin stod i hallen, med ytterkläderna på, halvt vänd mot dörren som för att visa: "Kom med mig nu, jag har fler meddelanden!". Jag svalde.
"Så, du blev både smutsig och blodig när jag inte kunde ta hand om dig?" Sa Robin. Sedan vände han blicken från mig till Kevin.
"Och du verkar ha hittat något konstigt på vägen också - Vem är du?" Frågade han. Jag kunde inte se Kevin eftersom han stod bakom mig, men jag behövde inte se honom för att förstå att han inte tyckte om Robin.
"Du behöver inte bry dig om vem jag är." Sa han, och Robin nickade.
"KH….. Kom. Jag tror att vi har några saker att uträtta." Sa Robin, och öppnade dörren. Kevin kollade förvirrat på mig.
"KH? Vad är det?" Frågade han. Jag viskade i hans öra.
"Det är en förkortning för Kiwi-Hora. Han tycker att Kweikai är för långt, så han väljer Kiwi istället." Kevin nickade.
 Robin stod redan utanför dörren, och jag följde med honom ut till det övergivna gamla stallet, där lukten av mögel och gammalt hö trängde in djupt i näsan. Kylan bet i skinnet, eftersom Robin hade tvingat av mig jackan.
"Vem tror du att du är? VA? Gör du någon sorts komplott mot mig och din jävla mamma? JÄVLAR! Varför gick du inte hem på direkten? FAN, hoppas det gör riktigt ont nu. Du ska bara veta hur hårt det är att hela tiden se efter dig!" Sa han, samtidigt som han lät en kniv skära över mina armar. Jag backade mot väggen, och han följde vartenda steg jag tog. Kniven skar först genom luften, sedan mina armar. Tårarna rann ner för mina kinder.
"Har du någonsin hört om att lägga salt i sår? Ja, det ordspråket finns till av en anledning." Sa Robin och skar loss en bit av en gammal saltsten. Han lät den jordiga biten glida över mina armar, och såren började svida och bränna. Mitt skrik ekade i stallet. Robin skrattade och drog salt över kniven. Jag upptäckte att en av boxdörrarna var öppna, och under tiden som Robin gjorde det han skulle med kniven gick jag långsamt dit. Jag smet in, stängde tyst dörren och kurade ihop mig på baksidan av en hög med hö. Den var ganska varm, varm nog för att göra mig sömnig. Jag hörde Robin gå omkring och leta efter mig, samtidigt som han mumlade hotfulla ord. Efter några minuter tröttnade han, och gick hem till sig. Eller, det måste han ha gjort, för hans steg som hördes i snön gick mot hans hus. Jag tog min jacka och sprang in i huset, hängde jackan på en krok och drog av mig skorna. Sedan sprang jag förbi köket, och upp på mitt rum. Jag antog att Kevin hade gått hem till sig själv, så jag tog min pyjamas och gick in till badrummet. En varm dusch och storskrubbning av såren, sedan tog jag på mig pyjamasen och gick till mitt rum. Där slängde jag mig ner på sängen. Men bara några sekunder senare knackade någon försiktigt på dörren till mitt rum. Jag suckade tungt och gick för att öppna den. På andra sidan stod Kevin.
"Var har du… Jag visste inte…. Eller…. Är du fortfarande kvar?" Frågade jag förvånat.
"J- ja. Men din mamma…. P- pratade med mig.. så jag måste gå nu.." Stammade han fram. Han skulle precis vända sig om och gå ner för trappan, när jag lade en hand på hans axel.
"Vad sa hon?" Frågade jag, och han vände sig om.
"Jag vågar inte berätta.. om hon skulle höra…" sa han. Jag gjorde en gest med min hand in till mitt rum.
"Du får gärna komma in till mitt rum. Därifrån kan hon inte höra någonting - Och jag lovar, om hon har sagt något om att döda dig kommer jag att låta dig gå. Okej, det kommer jag ändå." Sa jag. Vi gick in och satte oss på min säng.
"Vet du, det är lustigt att du tog just dödandet som ett förslag. För det är just det hon sa till mig." Sa han, och en Flashback började spela i mitt huvud. Det var min mor, som pratade om Robin. Hon sa att Robin var den perfekta för mig, och att om någon annan kille någonsin närmade sig mig skulle hon döda de - På allvar. Jag höll upp en hand för att tysta Kevin innan han ens hade börjat prata.
. Han fortsatte sitt strykande över mitt hår, tills min mor skrek från köket.
"KIWI! KOM NER, ROBIN ÄR HÄR OCH VILL TALA MED DIG!" Sa hon, och jag ryckte till och började gå mot dörren. Kevin stannade mig med en hand.
"Du behöver väl inte gå ner,……. eller? Jag kan följa med dig!" sa han, och jag skakade på huvudet, sedan nickade jag.
"Jag måste möta honom, men du kan få följa med." sa jag, och började gå ner. Han följde efter hack i häl. Robin stod i hallen, med ytterkläderna på, halvt vänd mot dörren som för att visa: "Kom med mig nu, jag har fler meddelanden!". Jag svalde.
"Så, du blev både smutsig och blodig när jag inte kunde ta hand om dig?" Sa Robin. Sedan vände han blicken från mig till Kevin.
"Och du verkar ha hittat något konstigt på vägen också - Vem är du?" Frågade han. Jag kunde inte se Kevin eftersom han stod bakom mig, men jag behövde inte se honom för att förstå att han inte tyckte om Robin.
"Du behöver inte bry dig om vem jag är." Sa han, och Robin nickade.
"KH….. Kom. Jag tror att vi har några saker att uträtta." Sa Robin, och öppnade dörren. Kevin kollade förvirrat på mig.
"KH? Vad är det?" Frågade han. Jag viskade i hans öra.
"Det är en förkortning för Kiwi-Hora. Han tycker att Kweikai är för långt, så han väljer Kiwi istället." Kevin nickade.
 Robin stod redan utanför dörren, och jag följde med honom ut till det övergivna gamla stallet, där lukten av mögel och gammalt hö trängde in djupt i näsan. Kylan bet i skinnet, eftersom Robin hade tvingat av mig jackan.
"Vem tror du att du är? VA? Gör du någon sorts komplott mot mig och din jävla mamma? JÄVLAR! Varför gick du inte hem på direkten? FAN, hoppas det gör riktigt ont nu. Du ska bara veta hur hårt det är att hela tiden se efter dig!" Sa han, samtidigt som han lät en kniv skära över mina armar. Jag backade mot väggen, och han följde vartenda steg jag tog. Kniven skar först genom luften, sedan mina armar. Tårarna rann ner för mina kinder.
"Har du någonsin hört om att lägga salt i sår? Ja, det ordspråket finns till av en anledning." Sa Robin och skar loss en bit av en gammal saltsten. Han lät den jordiga biten glida över mina armar, och såren började svida och bränna. Mitt skrik ekade i stallet. Robin skrattade och drog salt över kniven. Jag upptäckte att en av boxdörrarna var öppna, och under tiden som Robin gjorde det han skulle med kniven gick jag långsamt dit. Jag smet in, stängde tyst dörren och kurade ihop mig på baksidan av en hög med hö. Den var ganska varm, varm nog för att göra mig sömnig. Jag hörde Robin gå omkring och leta efter mig, samtidigt som han mumlade hotfulla ord. Efter några minuter tröttnade han, och gick hem till sig. Eller, det måste han ha gjort, för hans steg som hördes i snön gick mot hans hus. Jag tog min jacka och sprang in i huset, hängde jackan på en krok och drog av mig skorna. Sedan sprang jag förbi köket, och upp på mitt rum. Jag antog att Kevin hade gått hem till sig själv, så jag tog min pyjamas och gick in till badrummet. En varm dusch och storskrubbning av såren, sedan tog jag på mig pyjamasen och gick till mitt rum. Där slängde jag mig ner på sängen. Men bara några sekunder senare knackade någon försiktigt på dörren till mitt rum. Jag suckade tungt och gick för att öppna den. På andra sidan stod Kevin.
"Var har du… Jag visste inte…. Eller…. Är du fortfarande kvar?" Frågade jag förvånat.
"J- ja. Men din mamma…. P- pratade med mig.. så jag måste gå nu.." Stammade han fram. Han skulle precis vända sig om och gå ner för trappan, när jag lade en hand på hans axel.
"Vad sa hon?" Frågade jag, och han vände sig om.
"Jag vågar inte berätta.. om hon skulle höra…" sa han. Jag gjorde en gest med min hand in till mitt rum.
"Du får gärna komma in till mitt rum. Därifrån kan hon inte höra någonting - Och jag lovar, om hon har sagt något om att döda dig kommer jag att låta dig gå. Okej, det kommer jag ändå." Sa jag. Vi gick in och satte oss på min säng.
"Vet du, det är lustigt att du tog just dödandet som ett förslag. För det är just det hon sa till mig." Sa han, och en Flashback började spela i mitt huvud. Det var min mor, som pratade om Robin. Hon sa att Robin var den perfekta för mig, och att om någon annan kille någonsin närmade sig mig skulle hon döda de - På allvar. Jag höll upp en hand för att tysta Kevin innan han ens hade börjat prata.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~
Så, det var det kapitlet.
Btw, jag har börjat skriva fler noveller nu, men vilket band ska jag skriva om?

Av Carachii *error* - 31 oktober 2013 09:25

SORRY! IM SO SORRY!
Såg nu att Kweikai's "Pojkvän" heter Robin, inte Rasmus.
FAN!
Aja, nu vet ni. Från och med nu heter han Rasmus.
Och hästen i min versailelsnovell heter Månljus.

Av Carachii *error* - 30 oktober 2013 22:42

Last time in "Sky Limit's": Han såg rakt på mig, där jag satt hopkurad i hörnet, med salta sår, ett smutsigt och blodigt ansikte, med tårarna droppande ner på t-shirten.

  

Jag kollade upp på honom i några sekunder, sedan vände jag ner huvudet. Han såg ut att tveka över vad han skulle göra, och jag klandrade honom inte. Jag antog att han skulle gå, så jag satt bara och väntade på det. Men han gick inte. Däremot satte han sig bredvid mig. Mitt hjärta började dunka snabbare, och mina handflator blev svettigare. "Jag önskar att Pricken var här."  Tänkte jag, och drog upp mina knän till hakan. 
"Var det din hund som var här inne?" frågade han.  Jag nickade, och plötsligt kom jag på en sak. Hur kunde det vara så ljust här i biblioteket, när det var helt kolsvart ute? det var mörkt när jag kom, men då hade jag använt min mobil som ficklampa. Det hade jag också gjort när jag läste efter att han hade kommit in. Men nu lystes det mörka rummet upp av två stearinljus, som jag antog att han hade tänt. Eftersom jag inte kände för att vara säker för något, fick jag anta saker.
"Var det du som gick ut med honom?" Frågade jag.
"Ja…. Jag antog att det var rätt att göra så, eftersom adressen stod på halsbandet" Sa han. Vi satt tysta en lång stund.
"Var det fel av mig att göra så?" frågade han tyst. Jag skakade på huvudet.
"Nej, det var det inte. Mamma blev säkert glad när han kom hem utan mig" sa jag och kände tårarna samlas i ögonen. Jag ville inte gråta igen, så jag försökte trycka ner de.
"Men… Vad gör du här egentligen? jag trodde inte att någon var här, eftersom det är så övergivet" sa han. Och han hade rätt, det var övergivet. Damm och spindelväv överallt. Jag ville ljuga för honom, säga att jag gick hit för att kolla bland böckerna, vilket var halvsant. men jag ljög inte.
"jag vet inte varför, men jag vill inte ljuga för dig. Jag kom hit för att jag inte villa gå hem till min barska mor efter att ha varit hos min knivskärande pojkvän." sa jag. Den sista meningen gick i ett andetag. Han nickade bara. Vi satt där i flera minuter, helt tysta. Tillslut vände han sig om mot mig.
"Klockan är ganska mycket. Borde du inte gå hem ändå?" frågade han, och nu var det min tur att nicka. Ljusen var nästan helt utbrunna. Han reste sig, och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog den, och han hjälpte mig upp. Min jacka låg kvar hemma hos Rasmus. Han tog en av filtarna och svepte den runt mig.
Vi gick mot den stora porten. Han öppnade den, och en kall luftvåg slog emot oss. Det var som en liten snöstorm, men det var inte så långt hem till mig, så man hann inte frysa ihjäl. Som om det skulle hända. Det lös fortfarande i köket, och man kunde se hur min mor satt vid köksbordet med ett glas vin. Jag öppnade dörren, och Pricken kom springande. Han sprang bara ut och in igen. Jag vände mig mot killen.
"Du får följa med in och värma dig om du vill." Sa jag. Han nickade och gjorde en ansats till att gå in. Jag höll dörren öppen åt honom, vi båda gick in och tog av oss ytterkläder och skor. Jag försökte smita förbi köket utan att bli upptäckt, men det var inte så lätt.
"Och Varför kom du inte hem direkt efter att du varit hos Rasmus?" Frågade hon surt. Jag kollade in i köket, kände hennes blick bränna i mig.
"Jag… Jag gick vilse i snön…" sa jag, och det var då hon fick syn på honom.
"var det inte du som lämnade byrackan?" frågade hon och pekade på honom med vinglaset. Jag tog tillfället i akt och sprang uppför trappan. Han nickade och började följa efter mig. Jag kom på att kylan var kvar i mitt rum, och gick ner några trappsteg för att vrida upp värmen. Sen returnerade jag till mitt rum. Nu var det varmare, men den tjocka mattan på golvet var fortfarande lite kall.
"Jag får ursäkta min mors beteende" sa jag. Jag slog mig ner på sängen, och visade med handen att han fick sätta sig bredvid.
"Får jag fråga en sak?" frågade han, och jag nickade.
"Varför ursäktar du din mamma, och varför kallar du henne för Mor?" sa han, och jag skrattade till.
"Det är svårt att inte ursäkta henne när hon beter sig som… Ja, du såg hur hon betedde sig. Och jag kallar henne mor, för då känns det som om hon inte är min riktiga mor." Sa jag, och skrattade åt mitt eget svar.
"Förlåt, det där var ett konstigt svar, det är därför jag skrattar" sa jag, som svar på hans förvirrade min. Han skrattade också, ett lätt, litet och gulligt skratt.
"Vilket vackert skratt du har!" Sa han, och jag slutade tvärt att skratta.
"T-tycker du?" sa jag, och han nickade. Jag vågade inte kolla på honom längre, så jag fäste mina ögon på affischen av Versailles. Jag såg hur hans ögon löpte över väggen med mina affischer. Ayabie, Versailles, Kaya, Yohio, D=OUT, LM.C, Div, Kaito, SuG, Royz, med mera. Hans blick fastnade på Kaya, och han fick något drömskt i blicken, som om han tänkte tillbaka på något.
"Jag kommer ihåg när jag träffade honom första gången…" Sa han. Jag vände mig mot honom.
"Har du träffat honom? Wow….." Sa jag, och han vände sig mot mig.
"Ja, jag har träffat honom. Jag har träffat Versailles också, och, eh… Yohio.." Han kollade bort mot mitt fönster. Snön hade nästan täckt det helt. Ett perfekt julväder.
"Har du träffat Yohio? Och Versailles? Önskar att jag också kunde träffa de. Fast du är rätt lik Yohio" Sa jag, och han nickade.
"Det beror nog på att jag.. Jag är Yohio." Sa han, och hans kinder började skifta i rosa. Jag log.
"Jag ville inte berätta, ifall du skulle se mig som en annan person." Sa han.
"Jag kommer inte se dig som en annan person, så du kan ta det lugnt." Sa jag, och gick fram till byrån under mina affischer och tände en liten lampa. Jag tog fram några blockljus, tände de och ställde de i fönstren. Stormen hade ökat, snön föll tätare, och vinden visslade genom taket och väggarna.
"Det är inget trevlig väder ute" Sa jag. "Du får stanna inatt om du vill. Men om du gör det så varnar jag dig för morgondagen….." Han reste sig och tackade, sen gick han fram till mig.
"Vad är det du varnar mig för?" Frågade han.
"Mors morgonhumör. Spritluktande, tjurig, och så vidare." Sa jag.
Vi hade stått där och bara kollat ut en stund, när han plötslig kramade mig.
Jag vart närmst chockad, stod bara där.
"Får jag fråga dig om en tjänst?" Frågade han. Och jag svarade.
"Jaa…" Han log.
"kan du kalla mig Kevin istället för Yohio?" sa han. och jag nickade. Han kramade mig lite hårdare, och jag besvarade kramen. Han var den enda vän jag nånsin haft. Den enda vän som någonsin kramat mig. Mina ögon fylldes med tårar, som sakta rann ner för mina kinder.
"Varför gråter du?" Frågade han. och förde ena handen till mitt huvud, och lade den bakom mitt huvud.
"Jag har aldrig haft någon som har kramat mig." Sa jag och lade ansiktet mot hans axel.                                   

Av Carachii *error* - 29 oktober 2013 18:17

Hej allihopa!
Sorry att jag inte har skrivit på ett tag nu (som om nån bryr sig). Men jag har inte haft motivation på ett tag nu.
I senaste kapitlet missade jag massa detaljer, som jag nu i detta kommande kapitel ska försöka få fram.

Hann inte skriva igår, var på mangateckning hela dagen C:

 
ICHIGO!
Dvs, min version.
Herrå, gere, hare.

Av Carachii *error* - 16 oktober 2013 16:34

Förra gången i Sky Limit's: det här är första delen, dummer!
  

Mamma pekade på mig med pastaskeden.
"Varför var inte du hos Robin igårkväll?" Frågade hon barskt. Jag reste mig från stolen där jag satt och suckade.
"Eehm... Jag......." sa jag, och hon började prata igen, med sin extra barska röst. den som hon visste att jag hatade.
"J-Jag gick ut i skogen." Sa jag, och allt mod rann av mig. Ingen annan än min hund kunde höra mina skrik när folk slog mig. Denna gången blev jag uppskickad till mitt rum, med straffet att sova utan värme i den kalla vinternatten. jag kolalde ut genom, fönstret, övervägde att hoppa ut genom det och springa iväg. Men innan jag hann göra det knackade någon på min sovrumsdörr. Jag öpnnade, och där stod min mamma.
"Du ska gå till Robin. NU!" Sa hon, och jag kastade mig ut i hallen och drog på mig skor och jacka. Hon följde med mig fram till Robins hus och sa sedan att hon skulle ringa Robin när jag kommit hem för at se om jag verkligen hade varit där. Jag knackade på dörren, och Robin öppnade.
"Hej..... Är du själv hemma?" Frågade jag. Hade han inte varit det hade han inte ringt, det vet jag. Men jag tänkte inte på det.
"Ja, Kiwihora" sa han och drog med mig in. Han brukade kalla mig det, eftersom min nu döda pappa hade döpt mig till Kweikai. Jag tog av mig skorna, och han drog av mig min jacka. Mamma visste inte vad jag uthärdade här, hon skickade mig hit för at slippa mig. Han verkade som en gentleman, tills det bara var vi ensamma på ett ställe. Han ledde in mig till deras vardagsrum, och pekade på soffan.
"Dra av dig tröjan och lägg dig på rygg där!" Beordrade han, och jag löd honom. Jag lade mig på soffan, och han släckte ljuset och gick ut i deras kök. Han hämtade tre sorters knivar, vilket betöd att dagens budskap var långt. Han började sakta dra en av knivarna över magen i raka streck, för att skapa rader. Jag ahde genomlevt detta så många gånger, men var fortfarande nervös för vad som skulle hända. Efter lite mer än en timme var han klar. Jag hade inte skrikit så mycket denna gång, men det var tydligt att han ville få mig att skrika. Han gick först lös på min arm med kniven.
"Det är bra om din mamma tror att du skär dig, då får du mer straff!" sa han och drog några streck över min kind.
Det blödde fortfarande när han skickade ut mig i snön och kylan, och den vita t-shirt han tvingade mig att ha på mig var på väg att bli överblodig. Jag gick inte hem, orkade inte. Men när jag tänkte på min hund, Pricken, gav det mig ork att gå hem. Jag öppnade dörren försiktigt, och lockade ut Pricken. Jag stängde sedan dörren, och sprang runt husknuten med Pricken i famnen. Han var tung, men det gick att bära. Mamma öppnade dörren. Hon såg oss antagligen inte, för hon vände tillbaks in och muttrade något. Jag började springa mot en gammal övergiven byggnad. Den var inte en stuga, och det var inte en villa. Det var ett relativt stort stenhus med två våningar. Jag sprang in till stället där jag brukade vara, biblioteket. det röda och svarta schackrutiga golvet ingav en känsla av jul och värme, och de höga mahogny-bokhyllorna som täckte väggarna gjorde det ännu mer hemtrevligt. Jag hörde hur någon öppnade dörren, och släppte iväg Pricken. Någon tog upp honom, läste högt på hans halsband och gick ut igen. Jag tog en av filtarna som låg i en soffa som stod där, sen kurade jag ihop mig i ett hörn med en bok om alkemi. Efter några minuter drog jag av mig filten och betraktade min tröja. Den var nu genomblodig, och en stor blodfläck prydde filten. Jag kände över min kind, och kände levrat blod räffla sig under fingrarna. Jag han vika ihop filten och lägga den bredvid mig, innan någon återigen öppnade den stora porten, och jag väntade på att mamma skulle hitta mig. Men det var inte hon som kom in i biblioteket, det var en ung kille med blont hår. Han lät handen löpa över alla bokryggar, sen valde han också ut en om alkemi. Han satte sig i den lilla soffan, i skräddarställning. Jag tänkte vänta tills han gick, och fortsatte läsa. Men redan efter några minuter började mina sår på magen och armarna att dunka kraftigt. T-shirten hade klissat fast i såren, och jag försökte dra bort den, rädd att få nån sorts blodförgiftning. Men det gjorde ont att dra bort den, och jag gnydde till av smärtan. Där reagerade han. och reste sig ur soffan. Antagligen för att leda efter ljudets källa, och han hittade den också. Måste ha gjort. För han såg rakt på mig, där jag satt ihopkurad i hörnet, med salta sår, ett smustigt och blodigt ansikte, med tårarna droppande ner på t-shirten.
______________________________________________________________________________________
Sooo, here you are!
Nå, vad tycks? Själv tycker jag den är helt okej (vad egoistisk man känner sig nu'rå!)

Av Carachii *error* - 15 oktober 2013 20:43

   
(Inte världens bästa bild där, men kunde inte fixa bättre cx)

Ni ska få ett litet smakprov här:

Robin strök kniven lätt över min mage. jag borde vara van, jag vet inte hur många gånger han har gjort denna process. Men jag blir fortfarande alldeles nervös och skakig varke gång han börjar....... Ett kraftigt slag över kinden.
"Är du vaken nu, hora?" Frågade han.

Jupp, that's it. Men imorrn är det onsdag, så då kan jag skriva mer.
Vi ses då!

Presentation


hej och välkommen!
Till min novellblogg!
Där jag skriver noveller om artister/band som jag gillar.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Carachii!


Skapa flashcards