Last time in "Sky Limit's": Han såg rakt på mig, där jag satt hopkurad i hörnet, med salta sår, ett smutsigt och blodigt ansikte, med tårarna droppande ner på t-shirten.

  

Jag kollade upp på honom i några sekunder, sedan vände jag ner huvudet. Han såg ut att tveka över vad han skulle göra, och jag klandrade honom inte. Jag antog att han skulle gå, så jag satt bara och väntade på det. Men han gick inte. Däremot satte han sig bredvid mig. Mitt hjärta började dunka snabbare, och mina handflator blev svettigare. "Jag önskar att Pricken var här."  Tänkte jag, och drog upp mina knän till hakan. 
"Var det din hund som var här inne?" frågade han.  Jag nickade, och plötsligt kom jag på en sak. Hur kunde det vara så ljust här i biblioteket, när det var helt kolsvart ute? det var mörkt när jag kom, men då hade jag använt min mobil som ficklampa. Det hade jag också gjort när jag läste efter att han hade kommit in. Men nu lystes det mörka rummet upp av två stearinljus, som jag antog att han hade tänt. Eftersom jag inte kände för att vara säker för något, fick jag anta saker.
"Var det du som gick ut med honom?" Frågade jag.
"Ja…. Jag antog att det var rätt att göra så, eftersom adressen stod på halsbandet" Sa han. Vi satt tysta en lång stund.
"Var det fel av mig att göra så?" frågade han tyst. Jag skakade på huvudet.
"Nej, det var det inte. Mamma blev säkert glad när han kom hem utan mig" sa jag och kände tårarna samlas i ögonen. Jag ville inte gråta igen, så jag försökte trycka ner de.
"Men… Vad gör du här egentligen? jag trodde inte att någon var här, eftersom det är så övergivet" sa han. Och han hade rätt, det var övergivet. Damm och spindelväv överallt. Jag ville ljuga för honom, säga att jag gick hit för att kolla bland böckerna, vilket var halvsant. men jag ljög inte.
"jag vet inte varför, men jag vill inte ljuga för dig. Jag kom hit för att jag inte villa gå hem till min barska mor efter att ha varit hos min knivskärande pojkvän." sa jag. Den sista meningen gick i ett andetag. Han nickade bara. Vi satt där i flera minuter, helt tysta. Tillslut vände han sig om mot mig.
"Klockan är ganska mycket. Borde du inte gå hem ändå?" frågade han, och nu var det min tur att nicka. Ljusen var nästan helt utbrunna. Han reste sig, och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog den, och han hjälpte mig upp. Min jacka låg kvar hemma hos Rasmus. Han tog en av filtarna och svepte den runt mig.
Vi gick mot den stora porten. Han öppnade den, och en kall luftvåg slog emot oss. Det var som en liten snöstorm, men det var inte så långt hem till mig, så man hann inte frysa ihjäl. Som om det skulle hända. Det lös fortfarande i köket, och man kunde se hur min mor satt vid köksbordet med ett glas vin. Jag öppnade dörren, och Pricken kom springande. Han sprang bara ut och in igen. Jag vände mig mot killen.
"Du får följa med in och värma dig om du vill." Sa jag. Han nickade och gjorde en ansats till att gå in. Jag höll dörren öppen åt honom, vi båda gick in och tog av oss ytterkläder och skor. Jag försökte smita förbi köket utan att bli upptäckt, men det var inte så lätt.
"Och Varför kom du inte hem direkt efter att du varit hos Rasmus?" Frågade hon surt. Jag kollade in i köket, kände hennes blick bränna i mig.
"Jag… Jag gick vilse i snön…" sa jag, och det var då hon fick syn på honom.
"var det inte du som lämnade byrackan?" frågade hon och pekade på honom med vinglaset. Jag tog tillfället i akt och sprang uppför trappan. Han nickade och började följa efter mig. Jag kom på att kylan var kvar i mitt rum, och gick ner några trappsteg för att vrida upp värmen. Sen returnerade jag till mitt rum. Nu var det varmare, men den tjocka mattan på golvet var fortfarande lite kall.
"Jag får ursäkta min mors beteende" sa jag. Jag slog mig ner på sängen, och visade med handen att han fick sätta sig bredvid.
"Får jag fråga en sak?" frågade han, och jag nickade.
"Varför ursäktar du din mamma, och varför kallar du henne för Mor?" sa han, och jag skrattade till.
"Det är svårt att inte ursäkta henne när hon beter sig som… Ja, du såg hur hon betedde sig. Och jag kallar henne mor, för då känns det som om hon inte är min riktiga mor." Sa jag, och skrattade åt mitt eget svar.
"Förlåt, det där var ett konstigt svar, det är därför jag skrattar" sa jag, som svar på hans förvirrade min. Han skrattade också, ett lätt, litet och gulligt skratt.
"Vilket vackert skratt du har!" Sa han, och jag slutade tvärt att skratta.
"T-tycker du?" sa jag, och han nickade. Jag vågade inte kolla på honom längre, så jag fäste mina ögon på affischen av Versailles. Jag såg hur hans ögon löpte över väggen med mina affischer. Ayabie, Versailles, Kaya, Yohio, D=OUT, LM.C, Div, Kaito, SuG, Royz, med mera. Hans blick fastnade på Kaya, och han fick något drömskt i blicken, som om han tänkte tillbaka på något.
"Jag kommer ihåg när jag träffade honom första gången…" Sa han. Jag vände mig mot honom.
"Har du träffat honom? Wow….." Sa jag, och han vände sig mot mig.
"Ja, jag har träffat honom. Jag har träffat Versailles också, och, eh… Yohio.." Han kollade bort mot mitt fönster. Snön hade nästan täckt det helt. Ett perfekt julväder.
"Har du träffat Yohio? Och Versailles? Önskar att jag också kunde träffa de. Fast du är rätt lik Yohio" Sa jag, och han nickade.
"Det beror nog på att jag.. Jag är Yohio." Sa han, och hans kinder började skifta i rosa. Jag log.
"Jag ville inte berätta, ifall du skulle se mig som en annan person." Sa han.
"Jag kommer inte se dig som en annan person, så du kan ta det lugnt." Sa jag, och gick fram till byrån under mina affischer och tände en liten lampa. Jag tog fram några blockljus, tände de och ställde de i fönstren. Stormen hade ökat, snön föll tätare, och vinden visslade genom taket och väggarna.
"Det är inget trevlig väder ute" Sa jag. "Du får stanna inatt om du vill. Men om du gör det så varnar jag dig för morgondagen….." Han reste sig och tackade, sen gick han fram till mig.
"Vad är det du varnar mig för?" Frågade han.
"Mors morgonhumör. Spritluktande, tjurig, och så vidare." Sa jag.
Vi hade stått där och bara kollat ut en stund, när han plötslig kramade mig.
Jag vart närmst chockad, stod bara där.
"Får jag fråga dig om en tjänst?" Frågade han. Och jag svarade.
"Jaa…" Han log.
"kan du kalla mig Kevin istället för Yohio?" sa han. och jag nickade. Han kramade mig lite hårdare, och jag besvarade kramen. Han var den enda vän jag nånsin haft. Den enda vän som någonsin kramat mig. Mina ögon fylldes med tårar, som sakta rann ner för mina kinder.
"Varför gråter du?" Frågade han. och förde ena handen till mitt huvud, och lade den bakom mitt huvud.
"Jag har aldrig haft någon som har kramat mig." Sa jag och lade ansiktet mot hans axel.                                   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej och förlåt.Kan inte hitta en fortsättning på min FAHKIN ASDÅLIGA NOVELLSKIT.Det går inte.Så nu tar den slut. Jag har faktiskt ett slut på den, som ska komma längre fram, men who cares.NU FÅR NI FANTISERA OM VAD SOM HÄNT DEN TID JAG INTE SKRIVIT N...

Såg hur mycket jag failade i förra kapitlet, så det vart dubbelt                  SORRY! ...

   . Han fortsatte sitt strykande över mitt hår, tills min mor skrek från köket."KIWI! KOM NER, ROBIN ÄR HÄR OCH VILL TALA MED DIG!" Sa hon, och jag ryckte till och började gå mot dörren. Kevin stannade mig med en hand."Du behöver väl inte gå ner,&he...

SORRY! IM SO SORRY!Såg nu att Kweikai's "Pojkvän" heter Robin, inte Rasmus.FAN!Aja, nu vet ni. Från och med nu heter han Rasmus.Och hästen i min versailelsnovell heter Månljus. ...

Hej allihopa!Sorry att jag inte har skrivit på ett tag nu (som om nån bryr sig). Men jag har inte haft motivation på ett tag nu.I senaste kapitlet missade jag massa detaljer, som jag nu i detta kommande kapitel ska försöka få fram.Hann inte skriva ig...