. Han fortsatte sitt strykande över mitt hår, tills min mor skrek från köket.
"KIWI! KOM NER, ROBIN ÄR HÄR OCH VILL TALA MED DIG!" Sa hon, och jag ryckte till och började gå mot dörren. Kevin stannade mig med en hand.
"Du behöver väl inte gå ner,……. eller? Jag kan följa med dig!" sa han, och jag skakade på huvudet, sedan nickade jag.
"Jag måste möta honom, men du kan få följa med." sa jag, och började gå ner. Han följde efter hack i häl. Robin stod i hallen, med ytterkläderna på, halvt vänd mot dörren som för att visa: "Kom med mig nu, jag har fler meddelanden!". Jag svalde.
"Så, du blev både smutsig och blodig när jag inte kunde ta hand om dig?" Sa Robin. Sedan vände han blicken från mig till Kevin.
"Och du verkar ha hittat något konstigt på vägen också - Vem är du?" Frågade han. Jag kunde inte se Kevin eftersom han stod bakom mig, men jag behövde inte se honom för att förstå att han inte tyckte om Robin.
"Du behöver inte bry dig om vem jag är." Sa han, och Robin nickade.
"KH….. Kom. Jag tror att vi har några saker att uträtta." Sa Robin, och öppnade dörren. Kevin kollade förvirrat på mig.
"KH? Vad är det?" Frågade han. Jag viskade i hans öra.
"Det är en förkortning för Kiwi-Hora. Han tycker att Kweikai är för långt, så han väljer Kiwi istället." Kevin nickade.
 Robin stod redan utanför dörren, och jag följde med honom ut till det övergivna gamla stallet, där lukten av mögel och gammalt hö trängde in djupt i näsan. Kylan bet i skinnet, eftersom Robin hade tvingat av mig jackan.
"Vem tror du att du är? VA? Gör du någon sorts komplott mot mig och din jävla mamma? JÄVLAR! Varför gick du inte hem på direkten? FAN, hoppas det gör riktigt ont nu. Du ska bara veta hur hårt det är att hela tiden se efter dig!" Sa han, samtidigt som han lät en kniv skära över mina armar. Jag backade mot väggen, och han följde vartenda steg jag tog. Kniven skar först genom luften, sedan mina armar. Tårarna rann ner för mina kinder.
"Har du någonsin hört om att lägga salt i sår? Ja, det ordspråket finns till av en anledning." Sa Robin och skar loss en bit av en gammal saltsten. Han lät den jordiga biten glida över mina armar, och såren började svida och bränna. Mitt skrik ekade i stallet. Robin skrattade och drog salt över kniven. Jag upptäckte att en av boxdörrarna var öppna, och under tiden som Robin gjorde det han skulle med kniven gick jag långsamt dit. Jag smet in, stängde tyst dörren och kurade ihop mig på baksidan av en hög med hö. Den var ganska varm, varm nog för att göra mig sömnig. Jag hörde Robin gå omkring och leta efter mig, samtidigt som han mumlade hotfulla ord. Efter några minuter tröttnade han, och gick hem till sig. Eller, det måste han ha gjort, för hans steg som hördes i snön gick mot hans hus. Jag tog min jacka och sprang in i huset, hängde jackan på en krok och drog av mig skorna. Sedan sprang jag förbi köket, och upp på mitt rum. Jag antog att Kevin hade gått hem till sig själv, så jag tog min pyjamas och gick in till badrummet. En varm dusch och storskrubbning av såren, sedan tog jag på mig pyjamasen och gick till mitt rum. Där slängde jag mig ner på sängen. Men bara några sekunder senare knackade någon försiktigt på dörren till mitt rum. Jag suckade tungt och gick för att öppna den. På andra sidan stod Kevin.
"Var har du… Jag visste inte…. Eller…. Är du fortfarande kvar?" Frågade jag förvånat.
"J- ja. Men din mamma…. P- pratade med mig.. så jag måste gå nu.." Stammade han fram. Han skulle precis vända sig om och gå ner för trappan, när jag lade en hand på hans axel.
"Vad sa hon?" Frågade jag, och han vände sig om.
"Jag vågar inte berätta.. om hon skulle höra…" sa han. Jag gjorde en gest med min hand in till mitt rum.
"Du får gärna komma in till mitt rum. Därifrån kan hon inte höra någonting - Och jag lovar, om hon har sagt något om att döda dig kommer jag att låta dig gå. Okej, det kommer jag ändå." Sa jag. Vi gick in och satte oss på min säng.
"Vet du, det är lustigt att du tog just dödandet som ett förslag. För det är just det hon sa till mig." Sa han, och en Flashback började spela i mitt huvud. Det var min mor, som pratade om Robin. Hon sa att Robin var den perfekta för mig, och att om någon annan kille någonsin närmade sig mig skulle hon döda de - På allvar. Jag höll upp en hand för att tysta Kevin innan han ens hade börjat prata.
. Han fortsatte sitt strykande över mitt hår, tills min mor skrek från köket.
"KIWI! KOM NER, ROBIN ÄR HÄR OCH VILL TALA MED DIG!" Sa hon, och jag ryckte till och började gå mot dörren. Kevin stannade mig med en hand.
"Du behöver väl inte gå ner,……. eller? Jag kan följa med dig!" sa han, och jag skakade på huvudet, sedan nickade jag.
"Jag måste möta honom, men du kan få följa med." sa jag, och började gå ner. Han följde efter hack i häl. Robin stod i hallen, med ytterkläderna på, halvt vänd mot dörren som för att visa: "Kom med mig nu, jag har fler meddelanden!". Jag svalde.
"Så, du blev både smutsig och blodig när jag inte kunde ta hand om dig?" Sa Robin. Sedan vände han blicken från mig till Kevin.
"Och du verkar ha hittat något konstigt på vägen också - Vem är du?" Frågade han. Jag kunde inte se Kevin eftersom han stod bakom mig, men jag behövde inte se honom för att förstå att han inte tyckte om Robin.
"Du behöver inte bry dig om vem jag är." Sa han, och Robin nickade.
"KH….. Kom. Jag tror att vi har några saker att uträtta." Sa Robin, och öppnade dörren. Kevin kollade förvirrat på mig.
"KH? Vad är det?" Frågade han. Jag viskade i hans öra.
"Det är en förkortning för Kiwi-Hora. Han tycker att Kweikai är för långt, så han väljer Kiwi istället." Kevin nickade.
 Robin stod redan utanför dörren, och jag följde med honom ut till det övergivna gamla stallet, där lukten av mögel och gammalt hö trängde in djupt i näsan. Kylan bet i skinnet, eftersom Robin hade tvingat av mig jackan.
"Vem tror du att du är? VA? Gör du någon sorts komplott mot mig och din jävla mamma? JÄVLAR! Varför gick du inte hem på direkten? FAN, hoppas det gör riktigt ont nu. Du ska bara veta hur hårt det är att hela tiden se efter dig!" Sa han, samtidigt som han lät en kniv skära över mina armar. Jag backade mot väggen, och han följde vartenda steg jag tog. Kniven skar först genom luften, sedan mina armar. Tårarna rann ner för mina kinder.
"Har du någonsin hört om att lägga salt i sår? Ja, det ordspråket finns till av en anledning." Sa Robin och skar loss en bit av en gammal saltsten. Han lät den jordiga biten glida över mina armar, och såren började svida och bränna. Mitt skrik ekade i stallet. Robin skrattade och drog salt över kniven. Jag upptäckte att en av boxdörrarna var öppna, och under tiden som Robin gjorde det han skulle med kniven gick jag långsamt dit. Jag smet in, stängde tyst dörren och kurade ihop mig på baksidan av en hög med hö. Den var ganska varm, varm nog för att göra mig sömnig. Jag hörde Robin gå omkring och leta efter mig, samtidigt som han mumlade hotfulla ord. Efter några minuter tröttnade han, och gick hem till sig. Eller, det måste han ha gjort, för hans steg som hördes i snön gick mot hans hus. Jag tog min jacka och sprang in i huset, hängde jackan på en krok och drog av mig skorna. Sedan sprang jag förbi köket, och upp på mitt rum. Jag antog att Kevin hade gått hem till sig själv, så jag tog min pyjamas och gick in till badrummet. En varm dusch och storskrubbning av såren, sedan tog jag på mig pyjamasen och gick till mitt rum. Där slängde jag mig ner på sängen. Men bara några sekunder senare knackade någon försiktigt på dörren till mitt rum. Jag suckade tungt och gick för att öppna den. På andra sidan stod Kevin.
"Var har du… Jag visste inte…. Eller…. Är du fortfarande kvar?" Frågade jag förvånat.
"J- ja. Men din mamma…. P- pratade med mig.. så jag måste gå nu.." Stammade han fram. Han skulle precis vända sig om och gå ner för trappan, när jag lade en hand på hans axel.
"Vad sa hon?" Frågade jag, och han vände sig om.
"Jag vågar inte berätta.. om hon skulle höra…" sa han. Jag gjorde en gest med min hand in till mitt rum.
"Du får gärna komma in till mitt rum. Därifrån kan hon inte höra någonting - Och jag lovar, om hon har sagt något om att döda dig kommer jag att låta dig gå. Okej, det kommer jag ändå." Sa jag. Vi gick in och satte oss på min säng.
"Vet du, det är lustigt att du tog just dödandet som ett förslag. För det är just det hon sa till mig." Sa han, och en Flashback började spela i mitt huvud. Det var min mor, som pratade om Robin. Hon sa att Robin var den perfekta för mig, och att om någon annan kille någonsin närmade sig mig skulle hon döda de - På allvar. Jag höll upp en hand för att tysta Kevin innan han ens hade börjat prata.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~
Så, det var det kapitlet.
Btw, jag har börjat skriva fler noveller nu, men vilket band ska jag skriva om?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej och förlåt.Kan inte hitta en fortsättning på min FAHKIN ASDÅLIGA NOVELLSKIT.Det går inte.Så nu tar den slut. Jag har faktiskt ett slut på den, som ska komma längre fram, men who cares.NU FÅR NI FANTISERA OM VAD SOM HÄNT DEN TID JAG INTE SKRIVIT N...

Såg hur mycket jag failade i förra kapitlet, så det vart dubbelt                  SORRY! ...

SORRY! IM SO SORRY!Såg nu att Kweikai's "Pojkvän" heter Robin, inte Rasmus.FAN!Aja, nu vet ni. Från och med nu heter han Rasmus.Och hästen i min versailelsnovell heter Månljus. ...

Last time in "Sky Limit's": Han såg rakt på mig, där jag satt hopkurad i hörnet, med salta sår, ett smutsigt och blodigt ansikte, med tårarna droppande ner på t-shirten.   Jag kollade upp på honom i några sekunder, sedan vände jag ner huvudet. Han så...

Hej allihopa!Sorry att jag inte har skrivit på ett tag nu (som om nån bryr sig). Men jag har inte haft motivation på ett tag nu.I senaste kapitlet missade jag massa detaljer, som jag nu i detta kommande kapitel ska försöka få fram.Hann inte skriva ig...