Förra gången i Sky Limit's: det här är första delen, dummer!
  

Mamma pekade på mig med pastaskeden.
"Varför var inte du hos Robin igårkväll?" Frågade hon barskt. Jag reste mig från stolen där jag satt och suckade.
"Eehm... Jag......." sa jag, och hon började prata igen, med sin extra barska röst. den som hon visste att jag hatade.
"J-Jag gick ut i skogen." Sa jag, och allt mod rann av mig. Ingen annan än min hund kunde höra mina skrik när folk slog mig. Denna gången blev jag uppskickad till mitt rum, med straffet att sova utan värme i den kalla vinternatten. jag kolalde ut genom, fönstret, övervägde att hoppa ut genom det och springa iväg. Men innan jag hann göra det knackade någon på min sovrumsdörr. Jag öpnnade, och där stod min mamma.
"Du ska gå till Robin. NU!" Sa hon, och jag kastade mig ut i hallen och drog på mig skor och jacka. Hon följde med mig fram till Robins hus och sa sedan att hon skulle ringa Robin när jag kommit hem för at se om jag verkligen hade varit där. Jag knackade på dörren, och Robin öppnade.
"Hej..... Är du själv hemma?" Frågade jag. Hade han inte varit det hade han inte ringt, det vet jag. Men jag tänkte inte på det.
"Ja, Kiwihora" sa han och drog med mig in. Han brukade kalla mig det, eftersom min nu döda pappa hade döpt mig till Kweikai. Jag tog av mig skorna, och han drog av mig min jacka. Mamma visste inte vad jag uthärdade här, hon skickade mig hit för at slippa mig. Han verkade som en gentleman, tills det bara var vi ensamma på ett ställe. Han ledde in mig till deras vardagsrum, och pekade på soffan.
"Dra av dig tröjan och lägg dig på rygg där!" Beordrade han, och jag löd honom. Jag lade mig på soffan, och han släckte ljuset och gick ut i deras kök. Han hämtade tre sorters knivar, vilket betöd att dagens budskap var långt. Han började sakta dra en av knivarna över magen i raka streck, för att skapa rader. Jag ahde genomlevt detta så många gånger, men var fortfarande nervös för vad som skulle hända. Efter lite mer än en timme var han klar. Jag hade inte skrikit så mycket denna gång, men det var tydligt att han ville få mig att skrika. Han gick först lös på min arm med kniven.
"Det är bra om din mamma tror att du skär dig, då får du mer straff!" sa han och drog några streck över min kind.
Det blödde fortfarande när han skickade ut mig i snön och kylan, och den vita t-shirt han tvingade mig att ha på mig var på väg att bli överblodig. Jag gick inte hem, orkade inte. Men när jag tänkte på min hund, Pricken, gav det mig ork att gå hem. Jag öppnade dörren försiktigt, och lockade ut Pricken. Jag stängde sedan dörren, och sprang runt husknuten med Pricken i famnen. Han var tung, men det gick att bära. Mamma öppnade dörren. Hon såg oss antagligen inte, för hon vände tillbaks in och muttrade något. Jag började springa mot en gammal övergiven byggnad. Den var inte en stuga, och det var inte en villa. Det var ett relativt stort stenhus med två våningar. Jag sprang in till stället där jag brukade vara, biblioteket. det röda och svarta schackrutiga golvet ingav en känsla av jul och värme, och de höga mahogny-bokhyllorna som täckte väggarna gjorde det ännu mer hemtrevligt. Jag hörde hur någon öppnade dörren, och släppte iväg Pricken. Någon tog upp honom, läste högt på hans halsband och gick ut igen. Jag tog en av filtarna som låg i en soffa som stod där, sen kurade jag ihop mig i ett hörn med en bok om alkemi. Efter några minuter drog jag av mig filten och betraktade min tröja. Den var nu genomblodig, och en stor blodfläck prydde filten. Jag kände över min kind, och kände levrat blod räffla sig under fingrarna. Jag han vika ihop filten och lägga den bredvid mig, innan någon återigen öppnade den stora porten, och jag väntade på att mamma skulle hitta mig. Men det var inte hon som kom in i biblioteket, det var en ung kille med blont hår. Han lät handen löpa över alla bokryggar, sen valde han också ut en om alkemi. Han satte sig i den lilla soffan, i skräddarställning. Jag tänkte vänta tills han gick, och fortsatte läsa. Men redan efter några minuter började mina sår på magen och armarna att dunka kraftigt. T-shirten hade klissat fast i såren, och jag försökte dra bort den, rädd att få nån sorts blodförgiftning. Men det gjorde ont att dra bort den, och jag gnydde till av smärtan. Där reagerade han. och reste sig ur soffan. Antagligen för att leda efter ljudets källa, och han hittade den också. Måste ha gjort. För han såg rakt på mig, där jag satt ihopkurad i hörnet, med salta sår, ett smustigt och blodigt ansikte, med tårarna droppande ner på t-shirten.
______________________________________________________________________________________
Sooo, here you are!
Nå, vad tycks? Själv tycker jag den är helt okej (vad egoistisk man känner sig nu'rå!)